Ett narkotikakrig rasar i Stockholms nordvästra förorter.
Blodiga strider med automatvapen och handgranater – där skolungdomar värvas som springpojkar för att bära vapen och sälja droger. Expressens kamerateam dokumenterar hur en vit påse och pengar växlar ägare mitt framför barnfamiljer, shoppingkunder och restaurangbesökare.
– Folk är döda. Det går inte att lösa. Det kommer bara att fortsätta, säger en 21-årig knarkhandlare och gängmedlem.
Klockan slår 15. Förorternas narkotikahandel, öppen alla dagar 15 till 22, har öppnat.
Vi åker genom nordvästra Stockholm och passerar grå miljonprogramhus. Här runt Järvafältet sker var tionde mord i Sverige och inom Polisområde Nord i Stockholm finns nu ett 20-tal öppna mordutredningar. Under flera dagar möter vi knarklangare, poliser, ungdomar och fritidsledare.
Kanske finns en gnutta hopp i några engagerade förortsungdomar men ändå - ändlösa berättelser om blod, rädsla, och öppen narkotikahandel. Det är när reportageresan går mot sitt slut, när vi en tidig fredagskväll i januari 2017 andas ut på en restaurang i Hässelby, som vi ser det.
Flera av Stockholms nordvästra förorter och särskilt Rinkeby, Tensta, Husby och Hässelby pekas av polisen ut som landets tyngsta narkotikafästen.
Här har gängen tagit över kontrollen.
- Vi får inte resurser till att vara där och det prioriteras bort. När vi inte är där tar de tillbaka marken, säger en polisman.
Det är just denna lönsamma narkotikamarknad, ofta kombinerat med personliga konflikter, som uppges vara en viktig orsak bakom det blodiga gängkrig som nu rasar i nordvästra Stockholms förorter.
I ändlösa kedjor av hämndaktioner skjuts gängmedlemmar i huvuden genom bilrutor. Besinningslösa knivattacker och automatvapen. Oktober 2016 går striderna in i ett nytt skede när en ledande medlem i gänget Brödraskapet Wolfpack skjuts till döds – strax efter att ha släppts från fängelse – utanför Ica Maxi i Barkarby. Den sista spillran av Wolfpack, kända som "Vargarna", slås ut och det konkurrerande gänget "Lejonen" tar kontrollen över narkotikamarknaden.
Men snart tar nya konflikter vid mot andra förortsgäng.
LÄS OCKSÅ: Brödraskapet Wolfpacks blodiga historia
Löst sammansatta nätverk – men med en tydlig hierarki. Springpojkarna längst ner, tonårskillarna som hanterar vapen och narkotika. Över dem gängmedlemmarna, män i 25-årsåldern, runt 15 personer i varje förort. Och allra längst upp, enligt misstankar polisen utreder, en grupp män i 40-årsåldern som lämnat förorten för innerstan i Stockholm men som tros ha en övergripande funktion och stå för införseln av stora partier narkotika.
Vi står vid torget i Rinkeby, ingången till tunnelbanan. Här, i ett förhållandevis litet område runt Järvafältatet, sker var tionde mord i Sverige och den större delen av droghandeln i Stockholmsområdet.
Här i Rinkeby finns enligt polisen det kanske viktigaste navet i gängens främsta marknad - narkotikaförsäljningen - och det handlas med hasch, marijuana, kokain och heroin.
Vi får snabbt misstänksamma blickar från tre killar i 20-årsåldern. De ger ett rastlöst intryck och har märkesjackor, jeans, händerna i fickorna.
Inför reportaget har flera poliser varnat oss:
- Ilskan är stor mot både poliser och media. Ni riskerar att bli utkastade med våld om ni försöker komma dem nära.
Nu, vid utgången från tunnelbanestationen i Rinkeby, står det snart klart för oss att vi ställt oss mitt på de unga männens försäljningsplats.
Det här är deras revir.
- Säkert att ni inte är civilare? Man ljuger inte om sånt.
Bakom den hårda uppsynen visar det sig finnas en stark vilja att berätta, något vi återkommande möter efter flera dagar bland ungdomar i Stockholms nordvästra förorter.
- Jag är ingen knarkare och jag gör inga personrån och sånt. Men jag säljer. Det är för pengarna.
- Det mesta sker här på torget men ibland ringer telefonen och man åker och träffar nån.
Andra berättar att narkotikahandlarna kan dra in uppåt 10 000 kronor på två dagars arbete.
Det lockar i denna värld mer än de vanliga hederliga "slavjobb" som 21-åringen beskriver.
- De flesta här gör ingenting. Det finns jobb, men folk vill inte ha slavjobb. De vill inte jobba på lager.
Han berättar om en mamma som kämpar, ensam med en stor familj i Rinkeby.
- Jag vill inte fråga om hjälp. Min morsa tar hand om hela familjen. Jag är näst äldst. Jag vill inte fråga henne om pengar.
Han pratar om ett tomrum för de som blivit för gamla för ungdomsgården. Dag efter dag driver de runt här kring torget. De flesta av hans vänner säljer knark. Skolan, menar han, har svikit. Han tror inte att han hade stått här i dag med mer engagemang och större krav från skolan.
- De måste hålla koll på ungdomarna och pusha mer.
Flera beväpnade män stormade in på ett kafé i Rinkeby och sköt ihjäl dem. Två unga män greps nyligen för dubbelmordet, skäligen misstänkta, och alla vi frågar i Rinkeby säger sig hela tiden vetat vilka som låg bakom. Ingen av dem har pratat med polisen - som i veckor jagat mördarna. Det gäller även för andra mord i området.
Alla vet. Ingen pratar. Man golar inte. Nu beskriver i stället både gängmedlemmar och polisen ett krig som väntas bli ännu blodigare.
- Folk är döda. Det går inte att lösa. Det kommer bara att fortsätta, säger knarkhandlaren.
- Det kommer aldrig lugna sig. Det sitter för djupt.
"Jag krigar och gör allt för att läka mina sår. Men det är svårt när jag sett mina bröder på en bår".
Så beskriver den lokala rapparen Jaffar Byn saken i en låt med tydlig koppling till skottlossningarna.
Vi möter honom och flera andra lokala hiphop-killar på Ungdomens Hus och runt torget och tunnelbanestationen i Rinkeby.
Det här är ungdomarna som hamnat i centrum av samhällsdebatten - som politikerna, media och polisen slagit larm om - men som menar att de sällan kommer till tals själva.
- Det känns som att det är ett laddat ämne och att svenska folket får en felaktig bild av hur vi har det, säger 19-årige Ablaj Mbye.
Platsen har fött flera talanger inom sport och musik och i ett mötesrum sitter Jaffar med en fritidsledare och förbereder en kommande talangjakt - Ghetto Superstar. Strax intill, inne i en musikstudio, sitter "Bamma B", "A-Keyy" och Ablaj Mbye - och spelar upp nya låtar.
- Det är ett naturligt resultat när man samlat folk från olika delar av världen på en liten plats. Alla kan inte få ett jobb. Det är ett naturligt resultat att det förekommer brottslighet på en sådan plats.
Han menar att det målas upp en orättvis bild av förorten i media. Fler poliser hjälper inte och skapar i stället konflikter, menar han.
- Det är redan för många här. Det blir laddat. De patrullerar runt varje dag.
- Det skapar en negativ bild. De stör folk mer än de hjälper. Jag har inte sett dem göra så mycket här.
Polisen har jobbat upp en bild av att alla med Sail Racing- eller Canadian Goose jackor säljer knark, men det stämmer inte.
”Jag är ghetto och jag är fast här. Och jag gör 100 procent för min trakt här".
"A-Keyy" spelar upp en av sina senaste låtar, där texterna ofta kommenterar skottlossningar och problem i förorten.
LÄS OCKSÅ: 19-åring åtalas för råa dödsskjutningen i Akalla
Liksom storheterna inom genren, som 2Pac, kan låtarna ofta liknas vid förortsreportage som inte sällan ger en rå bild av invånarnas vardag.
Det handlar om en hatkärlek till förorten, känslan av att vara fast, att leva och dö i förorten.
Ungdomarna - både de som står utanför kriminaliteten och knarkhandlarna på torget - beskriver samma känsla. Känslan av att stå utanför samhället. Känslan av att alla stirrar när de åker in till stan.
Känslan av förorten som en välkomnande famn. Hemmet och familjen - men också ett fängelse.
Platsen de älskar och hatar.
- Vi är fast här, säger en av knarkhandlarna på torget.
Rädslan.
Många äldre i områdena vittnar om den. När skottlossningar skett mer eller mindre varje vecka är skräcken stor att hamna mitt i nästa gänguppgörelse. Också inne på fritidsgården för de yngre skolbarnen, strax intill Ungdomens hus, är det mer eller mindre tomt.
- Många håller sig hemma och är rädda nu efter skottlossningarna, säger en fritidsledare.
Inne på tunnelbanestationen står flera olika grupper med ungdomar och vi pratar med en SL-anställd som är upprörd över att inget görs åt den omfattande knarkhandeln inne på stationen.
- Det är totalt och fullständigt kaos här, säger han.
En kraftigt påverkad man i 40-årsåldern står och skriker mot en polispatrull som just anlänt om att invånarna jagas för småbrott, som droger, när de borde inrikta sig på skottlossningarna.
Han blir upprörd när han ser Expressens kamera, ilskan riktas istället mot fotografen och han vrålar hejdlöst.
- Nu har du gått för långt, säger en av polismännen och han förs bort över torget.
Rinkeby t-banestationen pekas ut som en plats där polisen tappat kontrollen och det sägs att även heroin nu förekommer här inne.
- Sen det kom ut har vi inte sett lika mycket, men på perrongen finns det fortfarande och då har det varit främst ensamkommande som rökt heroin där, säger Erik Ahnlund, gruppchef för en gatulangningsgrupp i Rinkeby.
- Många här säljer men det är viktigt med det egna ansvaret, man måste ta ansvar för sitt liv, valen man gör och vilka konsekvenser det kan få.
Polisen har inte högt förtroende i området.
- Alla här vet vad som ligger bakom skottlossningar men det går inte att prata om. Vad ska polisen göra för oss? säger Omar.
Vi åker vidare genom Stockholms nordvästra förorter och en splittrad bild tornar upp sig utanför bilrutorna. En nybyggd skola med ultramodern grön fasad på ena sidan. På den andra en rostig bil som inretts som bostad framför en grå miljonprogramsskrapa.
- Jo, det har varit mycket. Min uppfattning är att det är folk som kommer utifrån och så dras man med. Om man fastnar är det inte lätt att komma ut själv och man blir desperat efter pengar. Det ena föder det andra.
- Det blir en gängmentalitet, det uppgivna, hatet mot samhället.
På torget i närheten är det lugnt för stunden men en polis vittnar om öppen droghandel.
- Det har stått killar och hållit upp påsar för förbipasserande som om de delade ut reklam.
Vi åker vidare mot Hässelby.
På telefon pratar vi med en självkritisk Christoffer Bohman, verksamhetsansvarig vid polisen i Järva, som medger att de yngre i gängen prioriterats bort när polisen slagit till mot gängledare. På det sättet har gängen alltid kunnat leva vidare.
- Man behöver ha ett tryck i ungdomsmiljöerna. För att hitta de som begår brott och få in dem i sociala insatsgrupper och även de som finns i riskzonen. För att vi inte ska fylla på i de kriminella miljöerna.
- Några gemensamma nämnare är att man haft en skolgång som inte funkat. Man har inte fått rätt stöd. Hemförhållandena har inte heller varit bra.
På Lyktans fritidsgård i Hässelby möter vi två 17-åringar. Torget strax utanför har blivit ett centrum för narkotikahandel, som ska kontrolleras av gänget Lejonen, men förknippas också med vilda skottlossningar.
Många Hässelby-bor blev vittnen till hur ledaren för Brödraskapet Wolfpack, samma man som senare mördades i Barkarby, tågade rakt in på en krog vid torget beväpnad med ett automatvapen. Han var där för att skjuta en av ledarna inom Lejonen. Men vapnet klickade. Istället tog Lejonen-ledaren fram en pistol och sköt tillbaka.
Här inne på ungdomsgården står idag några ensamkommande flyktingbarn och spelar biljard medan en fritidsledare kokar kaffe.
- Det är svårt att känna sig som en del av samhället. Media vinklar bara när det är skottlossning och polisen kommer bara hit och griper oss, säger en av 17-åringarna.
- Man blir retad om man inte har rätt skor. Utanför Hässelby känner vi att vi blir uttittade.
Jakten på pengar gör att många ställer sig nere på torget och säljer knark. Många börjar också missbruka själva och försöker finansiera både missbruk och dyra livsvanor.
- Så gott som alltid börjar det med en haschbit, som man röker själv. Man har inte råd att finansiera ett haschmissbruk som 14-åring. Då måste man finansiera och börjar råna, stjäla eller sälja. Sen är man inne i den svängen.
Det berättar polismannen Patrik Zanders som specialiserat sig på gängmedlemmar och ungdomar i nordvästra Stockholms gängmiljöer, särskilt i Hässelby, när vi möter honom på polishuset i Solna.
Han beskriver en allt råare kultur.
Blodiga strider med automatvapen och handgranater – där skolungdomar värvas som springpojkar för att bära vapen och sälja droger. Expressens kamerateam dokumenterar hur en vit påse och pengar växlar ägare mitt framför barnfamiljer, shoppingkunder och restaurangbesökare.
– Folk är döda. Det går inte att lösa. Det kommer bara att fortsätta, säger en 21-årig knarkhandlare och gängmedlem.
Robin Sinisalo, 15, sköts till döds i en av många skottlossningar runt Järvafältet i Stockholm. På bilden är Robin elva år.
Vi åker genom nordvästra Stockholm och passerar grå miljonprogramhus. Här runt Järvafältet sker var tionde mord i Sverige och inom Polisområde Nord i Stockholm finns nu ett 20-tal öppna mordutredningar. Under flera dagar möter vi knarklangare, poliser, ungdomar och fritidsledare.
Kanske finns en gnutta hopp i några engagerade förortsungdomar men ändå - ändlösa berättelser om blod, rädsla, och öppen narkotikahandel. Det är när reportageresan går mot sitt slut, när vi en tidig fredagskväll i januari 2017 andas ut på en restaurang i Hässelby, som vi ser det.
Förorterna som är landets tyngsta narkotikafästen
Vår kamera dokumenterar hur en man i 25-årsåldern helt öppet står och räknar pengarna i sin sedelbunt och hur en jämnårig kille i svart jacka kommer fram. På några sekunder lämnar en vit påse över, glider ner i fickan, och en av männen lämnar platsen. Och polisen syns inte till.Flera av Stockholms nordvästra förorter och särskilt Rinkeby, Tensta, Husby och Hässelby pekas av polisen ut som landets tyngsta narkotikafästen.
Här har gängen tagit över kontrollen.
- Vi får inte resurser till att vara där och det prioriteras bort. När vi inte är där tar de tillbaka marken, säger en polisman.
Det är just denna lönsamma narkotikamarknad, ofta kombinerat med personliga konflikter, som uppges vara en viktig orsak bakom det blodiga gängkrig som nu rasar i nordvästra Stockholms förorter.
I ändlösa kedjor av hämndaktioner skjuts gängmedlemmar i huvuden genom bilrutor. Besinningslösa knivattacker och automatvapen. Oktober 2016 går striderna in i ett nytt skede när en ledande medlem i gänget Brödraskapet Wolfpack skjuts till döds – strax efter att ha släppts från fängelse – utanför Ica Maxi i Barkarby. Den sista spillran av Wolfpack, kända som "Vargarna", slås ut och det konkurrerande gänget "Lejonen" tar kontrollen över narkotikamarknaden.
Men snart tar nya konflikter vid mot andra förortsgäng.
LÄS OCKSÅ: Brödraskapet Wolfpacks blodiga historia
Ett dominerande gäng per stadsdel
Polisen har nu efter en rad mord i december klassat läget som en "särskild händelse" och bildat en särskild mordgrupp. I centrum står de kriminella nätverken med ett dominerande gäng per stadsdel i nordvästra Stockholm.Löst sammansatta nätverk – men med en tydlig hierarki. Springpojkarna längst ner, tonårskillarna som hanterar vapen och narkotika. Över dem gängmedlemmarna, män i 25-årsåldern, runt 15 personer i varje förort. Och allra längst upp, enligt misstankar polisen utreder, en grupp män i 40-årsåldern som lämnat förorten för innerstan i Stockholm men som tros ha en övergripande funktion och stå för införseln av stora partier narkotika.
Här sker var tionde mord i Sverige
- Vad gör ni här?Vi står vid torget i Rinkeby, ingången till tunnelbanan. Här, i ett förhållandevis litet område runt Järvafältatet, sker var tionde mord i Sverige och den större delen av droghandeln i Stockholmsområdet.
Här i Rinkeby finns enligt polisen det kanske viktigaste navet i gängens främsta marknad - narkotikaförsäljningen - och det handlas med hasch, marijuana, kokain och heroin.
Vi får snabbt misstänksamma blickar från tre killar i 20-årsåldern. De ger ett rastlöst intryck och har märkesjackor, jeans, händerna i fickorna.
Inför reportaget har flera poliser varnat oss:
- Ilskan är stor mot både poliser och media. Ni riskerar att bli utkastade med våld om ni försöker komma dem nära.
Nu, vid utgången från tunnelbanestationen i Rinkeby, står det snart klart för oss att vi ställt oss mitt på de unga männens försäljningsplats.
Det här är deras revir.
- Säkert att ni inte är civilare? Man ljuger inte om sånt.
Bakom den hårda uppsynen visar det sig finnas en stark vilja att berätta, något vi återkommande möter efter flera dagar bland ungdomar i Stockholms nordvästra förorter.
FÖRORTSGÄNGENS HIERARKI
Kan dra in nästan 10 000 kronor på två dagars arbete
Efter försäkran om att vi inte tillhör de civilklädda narkotikaspanare som ibland syns i området ställer en i gruppen, en 21-årig kille, upp på en intervju.- Jag är ingen knarkare och jag gör inga personrån och sånt. Men jag säljer. Det är för pengarna.
- Det mesta sker här på torget men ibland ringer telefonen och man åker och träffar nån.
Andra berättar att narkotikahandlarna kan dra in uppåt 10 000 kronor på två dagars arbete.
Det lockar i denna värld mer än de vanliga hederliga "slavjobb" som 21-åringen beskriver.
- De flesta här gör ingenting. Det finns jobb, men folk vill inte ha slavjobb. De vill inte jobba på lager.
- Jag vill inte fråga om hjälp. Min morsa tar hand om hela familjen. Jag är näst äldst. Jag vill inte fråga henne om pengar.
Han pratar om ett tomrum för de som blivit för gamla för ungdomsgården. Dag efter dag driver de runt här kring torget. De flesta av hans vänner säljer knark. Skolan, menar han, har svikit. Han tror inte att han hade stått här i dag med mer engagemang och större krav från skolan.
- De måste hålla koll på ungdomarna och pusha mer.
"Det kommer aldrig lugna sig. Det sitter för djupt"
Bara ett par hundra meter bort mördades hans vänner, två bröder, för några veckor sedan.Flera beväpnade män stormade in på ett kafé i Rinkeby och sköt ihjäl dem. Två unga män greps nyligen för dubbelmordet, skäligen misstänkta, och alla vi frågar i Rinkeby säger sig hela tiden vetat vilka som låg bakom. Ingen av dem har pratat med polisen - som i veckor jagat mördarna. Det gäller även för andra mord i området.
Alla vet. Ingen pratar. Man golar inte. Nu beskriver i stället både gängmedlemmar och polisen ett krig som väntas bli ännu blodigare.
- Folk är döda. Det går inte att lösa. Det kommer bara att fortsätta, säger knarkhandlaren.
- Det kommer aldrig lugna sig. Det sitter för djupt.
"Jag krigar och gör allt för att läka mina sår. Men det är svårt när jag sett mina bröder på en bår".
Så beskriver den lokala rapparen Jaffar Byn saken i en låt med tydlig koppling till skottlossningarna.
Vi möter honom och flera andra lokala hiphop-killar på Ungdomens Hus och runt torget och tunnelbanestationen i Rinkeby.
Det här är ungdomarna som hamnat i centrum av samhällsdebatten - som politikerna, media och polisen slagit larm om - men som menar att de sällan kommer till tals själva.
- Det känns som att det är ett laddat ämne och att svenska folket får en felaktig bild av hur vi har det, säger 19-årige Ablaj Mbye.
Platsen har fött flera talanger inom sport och musik och i ett mötesrum sitter Jaffar med en fritidsledare och förbereder en kommande talangjakt - Ghetto Superstar. Strax intill, inne i en musikstudio, sitter "Bamma B", "A-Keyy" och Ablaj Mbye - och spelar upp nya låtar.
”Jag är ghetto och jag är fast här"
Ablaj Mbye har valt en annan väg och har talang inom videoproduktion och fotografi. Han är inte förvånad över att förorterna kommit att förknippas med samhällsproblem.- Det är ett naturligt resultat när man samlat folk från olika delar av världen på en liten plats. Alla kan inte få ett jobb. Det är ett naturligt resultat att det förekommer brottslighet på en sådan plats.
Han menar att det målas upp en orättvis bild av förorten i media. Fler poliser hjälper inte och skapar i stället konflikter, menar han.
- Det är redan för många här. Det blir laddat. De patrullerar runt varje dag.
- Det skapar en negativ bild. De stör folk mer än de hjälper. Jag har inte sett dem göra så mycket här.
Polisen har jobbat upp en bild av att alla med Sail Racing- eller Canadian Goose jackor säljer knark, men det stämmer inte.
”Jag är ghetto och jag är fast här. Och jag gör 100 procent för min trakt här".
"A-Keyy" spelar upp en av sina senaste låtar, där texterna ofta kommenterar skottlossningar och problem i förorten.
LÄS OCKSÅ: 19-åring åtalas för råa dödsskjutningen i Akalla
Liksom storheterna inom genren, som 2Pac, kan låtarna ofta liknas vid förortsreportage som inte sällan ger en rå bild av invånarnas vardag.
Det handlar om en hatkärlek till förorten, känslan av att vara fast, att leva och dö i förorten.
Ungdomarna - både de som står utanför kriminaliteten och knarkhandlarna på torget - beskriver samma känsla. Känslan av att stå utanför samhället. Känslan av att alla stirrar när de åker in till stan.
Känslan av förorten som en välkomnande famn. Hemmet och familjen - men också ett fängelse.
Platsen de älskar och hatar.
- Vi är fast här, säger en av knarkhandlarna på torget.
Knarkhandel inne på tunnelbanestationen
Samtidigt finns också ytterligare något i luften, som ingen av alla dem vi möter vill prata öppet om.Rädslan.
Många äldre i områdena vittnar om den. När skottlossningar skett mer eller mindre varje vecka är skräcken stor att hamna mitt i nästa gänguppgörelse. Också inne på fritidsgården för de yngre skolbarnen, strax intill Ungdomens hus, är det mer eller mindre tomt.
- Många håller sig hemma och är rädda nu efter skottlossningarna, säger en fritidsledare.
Inne på tunnelbanestationen står flera olika grupper med ungdomar och vi pratar med en SL-anställd som är upprörd över att inget görs åt den omfattande knarkhandeln inne på stationen.
- Det är totalt och fullständigt kaos här, säger han.
En kraftigt påverkad man i 40-årsåldern står och skriker mot en polispatrull som just anlänt om att invånarna jagas för småbrott, som droger, när de borde inrikta sig på skottlossningarna.
Han blir upprörd när han ser Expressens kamera, ilskan riktas istället mot fotografen och han vrålar hejdlöst.
- Nu har du gått för långt, säger en av polismännen och han förs bort över torget.
Rinkeby t-banestationen pekas ut som en plats där polisen tappat kontrollen och det sägs att även heroin nu förekommer här inne.
- Sen det kom ut har vi inte sett lika mycket, men på perrongen finns det fortfarande och då har det varit främst ensamkommande som rökt heroin där, säger Erik Ahnlund, gruppchef för en gatulangningsgrupp i Rinkeby.
"Alla här vet vad som ligger bakom skottlossningar"
Denna kväll syns inga ensamkommande flyktingar till och istället möter vi Omar Hamadi, 18, och Habib Hallak, 16. Omar Hamadi är en av de talanger som fötts på Ungdomens Hus, inom idrottsverksamheten, och gör idag karriär inom basket. Medan många pratar om ansvaret hos föräldrar, skolan och polisen betonar han det egna ansvaret.- Många här säljer men det är viktigt med det egna ansvaret, man måste ta ansvar för sitt liv, valen man gör och vilka konsekvenser det kan få.
Polisen har inte högt förtroende i området.
- Alla här vet vad som ligger bakom skottlossningar men det går inte att prata om. Vad ska polisen göra för oss? säger Omar.
Vi åker vidare genom Stockholms nordvästra förorter och en splittrad bild tornar upp sig utanför bilrutorna. En nybyggd skola med ultramodern grön fasad på ena sidan. På den andra en rostig bil som inretts som bostad framför en grå miljonprogramsskrapa.
Polisens förklaring: därför har gängen levt vidare
På Folkets Hus i Husby möter vi biträdande verksamhetsledaren Anne Nielsen. Hon lyfter fram den sammanhållning och familjekänsla som finns i Husby och andra förorter - men bekräftar också problem med kriminalitet och droghandel.- Jo, det har varit mycket. Min uppfattning är att det är folk som kommer utifrån och så dras man med. Om man fastnar är det inte lätt att komma ut själv och man blir desperat efter pengar. Det ena föder det andra.
- Det blir en gängmentalitet, det uppgivna, hatet mot samhället.
På torget i närheten är det lugnt för stunden men en polis vittnar om öppen droghandel.
- Det har stått killar och hållit upp påsar för förbipasserande som om de delade ut reklam.
Vi åker vidare mot Hässelby.
På telefon pratar vi med en självkritisk Christoffer Bohman, verksamhetsansvarig vid polisen i Järva, som medger att de yngre i gängen prioriterats bort när polisen slagit till mot gängledare. På det sättet har gängen alltid kunnat leva vidare.
- Man behöver ha ett tryck i ungdomsmiljöerna. För att hitta de som begår brott och få in dem i sociala insatsgrupper och även de som finns i riskzonen. För att vi inte ska fylla på i de kriminella miljöerna.
Vapnet klickade - gängledaren sköt tillbaka
Therese Karlsson arbetar i en sådan insatsgrupp, ett projekt inom Hässelby stadsdelsförvaltning, och försöker fånga upp avhoppare och ta ett helhetsansvar för att vinna tillbaka dem till samhället.- Några gemensamma nämnare är att man haft en skolgång som inte funkat. Man har inte fått rätt stöd. Hemförhållandena har inte heller varit bra.
På Lyktans fritidsgård i Hässelby möter vi två 17-åringar. Torget strax utanför har blivit ett centrum för narkotikahandel, som ska kontrolleras av gänget Lejonen, men förknippas också med vilda skottlossningar.
Många Hässelby-bor blev vittnen till hur ledaren för Brödraskapet Wolfpack, samma man som senare mördades i Barkarby, tågade rakt in på en krog vid torget beväpnad med ett automatvapen. Han var där för att skjuta en av ledarna inom Lejonen. Men vapnet klickade. Istället tog Lejonen-ledaren fram en pistol och sköt tillbaka.
Här inne på ungdomsgården står idag några ensamkommande flyktingbarn och spelar biljard medan en fritidsledare kokar kaffe.
- Det är svårt att känna sig som en del av samhället. Media vinklar bara när det är skottlossning och polisen kommer bara hit och griper oss, säger en av 17-åringarna.
Tolvåringar med jackor för 10 000 kronor
De återkommer till utanförskapskänslan och pratar om att narkotikahandeln bottnar i en ständig jakt efter pengar. En av 17-åringarna, han bär en Armani-tröja, säger sig ha flera vänner som säljer narkotika för att bekosta dyra levnadsvanor. De berättar om tolvåringar som går runt med jackor för 10 000 kronor. Allt för att inte hamna utanför.- Man blir retad om man inte har rätt skor. Utanför Hässelby känner vi att vi blir uttittade.
Jakten på pengar gör att många ställer sig nere på torget och säljer knark. Många börjar också missbruka själva och försöker finansiera både missbruk och dyra livsvanor.
- Så gott som alltid börjar det med en haschbit, som man röker själv. Man har inte råd att finansiera ett haschmissbruk som 14-åring. Då måste man finansiera och börjar råna, stjäla eller sälja. Sen är man inne i den svängen.
Det berättar polismannen Patrik Zanders som specialiserat sig på gängmedlemmar och ungdomar i nordvästra Stockholms gängmiljöer, särskilt i Hässelby, när vi möter honom på polishuset i Solna.
Han beskriver en allt råare kultur.
Comments
Post a Comment